Blender är enastående och gratis, så låt oss vara ärliga: det är ett djupare program än Mixos Studio i nästan alla riktningar. Geometry nodes, partiklar och fysik, grease pencil, videoklippning, Cycles, ett tjugoårigt ekosystem av tillägg och inga exportbegränsningar överhuvudtaget. Om Blender går bra på din maskin och du trivs i det finns det inget argument här för att byta.
Argumentet för Studio är smalare och handlar om friktion. Det finns inget att installera, inget att uppdatera och ingen hårdvara att kvalificera — det körs på GPU:n som redan finns i din webbläsare, vilket betyder att det också körs på en skol-Chromebook, en låst jobbdator, en lånad maskin och en iPad, ingen av vilka tar en Blender-installation. På en surfplatta som hålls i sidled behåller det hela skrivbordslayouten, med paneler och allt; hållen upprätt viks panelerna ihop till ark. Scener finns i molnet, så filen finns där du loggade in.
Den andra skillnaden är inlärningsbranten. Blenders kraft går inte att skilja från dess täthet: lägen, editorer, en genväg för allt och ett gränssnitt som förutsätter att du redan kan vokabulären. Studio täcker medvetet den vanliga vägen — boxmodellera något, stapla några modifiers, parenta det, sätt nycklar, rendera det — med operationer som går att hitta i en meny i stället för att memoreras. Folk som studsat mot Blender två gånger är publiken för det, inte de som redan har klättrat upp.
Och sviten hänger ihop. En Blender-modell som behöver texturer lämnar till ett annat program och kommer tillbaka; här lämnas modellen till en lagerbaserad PBR-målare, eller till en skulpteringsapp och tillbaka, utan att lämna fliken eller röra en fil. Att modellera, animera och sätta ihop en scen är gratis. En betald plan är det som exporterar den färdiga meshen och dess maps — så du kan bygga hela vägen till renderat innan du bestämmer dig för om det är värt att betala för.