Första veckan gör du kladdar. Det är rätt resultat för vecka ett — allas första skulpturer är kladdar, även hos dem vars arbete du försöker efterlikna. Sikta på mängd försök snarare än kvalitet i något enskilt, och skulptera om samma motiv tre gånger i stället för att jobba hårt med det en gång. Förbättring i skulptering är mestadels perceptuell, och perception förbättras genom upprepning snarare än genom omsorg.
Den enda regel som är värd att ta till sig direkt är ordningen: stora former, sedan medelstora former, sedan små former, och gå aldrig vidare till nästa storlek förrän den nuvarande läses rätt. Nästan varje misslyckad nybörjarskulptur är detaljer som lagts på en siluett som aldrig var rätt, vilket är dubbelt smärtsamt eftersom att rätta siluetten då förstör detaljerna. Motstå att dela upp i subdivision tidigt av samma skäl — fler trianglar räddar aldrig en felaktig form, de gör bara den dyr att ändra.
Studera färre verktyg och mer form. Det är verkligen frestande att jobba sig igenom varje pensel i katalogen, och det är det vanligaste sättet att förlora en månad. Clay, smooth, grab, dam, pinch och flatten räcker för en komplett skulptur; lägg till resten när du möter de problem de löser. Skulptera sedan enkla föremål du kan observera — ett ägg, ett äpple, en sten — som låter triviala och inte är det, eftersom de lär dig bedöma siluetten utan något att gömma sig bakom.
När du kommer till karaktärer: ta delar före helheter — en näsa, ett öra, ett öga och dess ögonhåla, en hand. Och skulptera en skalle innan du försöker dig på ett ansikte. Det är steget folk hoppar över och det som ger mest, eftersom ett ansikte är en mjuk yta draperad över hårda riktmärken — ögonbrynsbåge, kindben, käke, tinning — och när du vet vad som ligger under blir varje huvud du skulpterar efteråt bättre. Räkna med ungefär tre månader av korta, regelbundna sessioner; trettio minuter om dagen slår en lördag på fem timmar.